Genus

När jag pluggade på Uppsala universitet blev jag matad med genuskurser där budskapet nästan uteslutande var att kön är något socialt, skillnaderna mellan kvinnligt och manligt är inte egenskaper vi föds med.

Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill. Själv har jag trott att genus både är en social konstruktion och biologiskt betingat, typ 50/50. Den synen fick sig en rejäl knäck när jag själv fick barn.

När Leia var bebis så undanbad jag mig bebiskläder i rosa och rysch eftersom jag tycker att det ser rätt fånigt ut. Visst fick hon både kjolar och känningar men vardagsoutfiten var i stort sett alltid body och byxor/strumpbyxor i alla de färger. Praktiskt och bra.

Det höll tills hon insåg att hon kunde säga ifrån. Då började jag förstå att hon verkligen är en tjejig prinsessa.

Jag kommer ihåg en gång när vi var och hälsade på min syster Jenny, som alltid varit duktigare än jag på tjejattribut, då Leia kröp ut i hallen och lystet satt och utforskade hennes klackeskor och handväskor. Mina lågklackade skor har aldrig varit intressanta.

En annan gång köpte jag en jättefin brun vinterjacka på rea, stax innan Leia skulle fylla 3 år. I rent oförstånd trodde jag på största allvar att hon skulle bli jätteglad. Jag kom hem med ett stort paket som hon genast glatt började öppna men hon kom bara så långt som att hon öppnade fliken på ena kortsidan av kartongen kikade ner och sedan tittade hon på mig med en blick som ungefär sa: - Har du helt mist förståndet? Sen släppte hon paketet på golvet och gick ut ur rummet utan en enda kommentar. Jag fattade ingenting.

- Leia, ska du inte öppna paketet?
- Näe

Då tänkte jag att hon ändå skulle gilla innehållet bara hon fick se det så jag höll upp jackan framför henne.

- Är den inte fin?
- Näe!
- Men du kan väl prova den?
- Näe, jag vill inte ha den mamma!

När min man kom hem så föreslog han att vi skulle vänta med att prova igen tills dagen efter, då skulle hon nog vara lite mer flexibel. Men när morgondagen kom så utspelade sig ungefär samma konversation som dagen innan och inte heller nästa dag vill hon sätta på sig den nya jackan. Det hela slutade med att jag sålde jackan till en jobbarkompis och hennes son blev jätteglad. Varför inte Leia gillade jacka? Färgen förstås. Den var ju brun!

Vackraste färgen i Leias ögon är rosa i alla nyanser. Bruna, gröna och blåa kläder sätter hon inte på sig. Om jag påverkat henne? Ingen aning, men jag har ju svårt att tro det då jag själv oftast är klädd i mörka färger och hon faktiskt har kläder i de flesta färger att välja mellan. Hon bara älskar alla tjejattribut! Var kommer det ifrån? Inte är det mina gener i alla fall.


Jenny, min syster, är som jag redan skrivit duktigare än jag på klackeskor, smink, handväskor och diverse andra tjeattribut. Hon har fått en son som verkligen är en kill-kille. Drygt ett år så greppar han gärna vilken leksaksbil som helst och brummar. Riktiga bilar går han gärna runt och kappar på helt fascinerad. Var kommer det ifrån?


Idag firar de förskolans dag på Leias dagis och alla barn fick klä ut sig till en Astrid Lindgrenfigur om de ville. När Leia förstod att hon inte fick vara prinsessa så gick hon med på att vara Madicken.

- Mamma jag måste ha lockigt hår!
- Mamma vilka skor ska jag ha?
- Mamma har jag någon spetsblus?
- Mamma vilka strupbyxor ska jag ha?

Phu, men efter lite om och men så hade vi löst det mesta utom håret. Som tur är känner vi bästa frissan i Eslöv och sent i går kväll kom hon hem och lånade ut en av sina locktänger. Tack Petra! Det tog 40 minuter att få till lite lockar i Leias långa tjocka hår. Då kunde hon minsann sitta stilla utan att gnälla. Hm, kanske borde skaffa en locktång trots allt? Eller kanske inte, tror inte att jag orkar gå upp 40 min tidigare och locka hennes hår 15 år framåt. Hon blev i alla fall nöjd med resultatet och kände sig som Madicken, lilla sötfröken.