tisdag 18 maj 2010

Konferens

Tidigt imorgon bitti åker jag iväg på vägledarkonferens i Uppsala ons-fre. Det är alltid blandade känslor när jag ska iväg själv. Kul, intressant och skönt att få åka -visst! Men också svårt att åka ifrån Leia. Svårt för mig men kanske bra för Leia? Jag tänker så här... Visst stör det hennes ordning att jag åker iväg. Jag som alltid lägger på kvällen och som alltid finns där på natten när hon vaknar eftersom Peter jobbar natt. Å andra sidan så blir det fantastiskt tillfälle för de två att vara själva med varandra utan mig. Peter måste ju ta ledigt från jobbet och då är ju Leia hemma från dagis och de får tid att göra roliga saker bara de två. Så jag får svälja egot. Ibland är det bra att längta. Desto mysigare blir det på fredag när de hämtar mig på stationen. Tänk att få mötas av en liten springande dotter som kastar sig om halsen och kramar mig hårt, hårt! Jag längtar redan! Men under tiden ska jag passa på att njuta av mitt äventyr på egen hand.

måndag 10 maj 2010

Guldkorn

Har ni tänkt på hur en mening, en doft, ljud eller situation på en hundradels sekund kan öppna dörrar inom en till minnen som man inte visste fanns. Jag brukar kalla dessa för känslominnen eftersom bilderna som dyker upp alltid är förknippade med någon slags känsla, i alla fall hos mig.

En kvinna sveper förbi i morgonrusningen på tågstationen och lämnar efter sig en svag doft av Nina Ricci. PANG! Så ramlar jag in i känslominnet av mormors trygga famn. Eller en annan dag när jag gick förbi ett gatukök och oset blixtsnabbt förde mig tillbaka till famors soliga kök. Jag satt uppflugen på en pall och städade kökslådan med alla småprylar i medan hon stekte fisk.

På samma sätt har ordval i en mening i samspel med en persons röst, energi och miljö öppnat dörrar till känslominnen av den mer trista sorten. Ord som eftast inte alls är negativt laddade i nutid kastar mig tillbaka till situationer av hjälplös vanmakt som barn. Hur jag sitter i skolbänken och förtvivlat försöker vara lika duktig som "alla andra" och fröken säger: "Det är bra Lotten lägg på ett kol nu". Ord sagda i all välmening men när man vet att man redan gör allt man kan så kan en sådan mening vara förödande. Det måste ju betyda att man är sämre än alla andra.

Gemensamt för dessa känslominnen är att de nästan alltid utspelar sig när jag är barn. Den första reaktionen när en dörr till ett sådant minne öppnas är alltid förvåning. Va? Var kom det minnet och den känslan ifrån?

Jag väljer att se dem som guldkorn. De positiva tar jag bara till mig och njuter. De jobbiga reflekterar jag över och tycker att det är skönt att jag idag är vuxen och inte det lilla barnet. Som vuxen kan jag kan se situationen mer objektivt ur ett helhetsperspektiv. Nu kan jag ta till mig känslan som det lilla barnet lagrade och genom att förstå skapa ett nytt mindre laddat minne.





torsdag 6 maj 2010

Dåligt ordförråd eller dålig påverkan?

Min dotter har börjat härma svordomar med rekordfart. Hennes far tycker ibland att det är lite kul när hon härmar honom men just nu är det livsfarligt för hon snappar blixtsnabbt och sen provar hon svordomen i olika meningar. Nu är det väl inte bara faderns fel, vi är tyvärr fler som svär i familjen. Vanligast just nu är att hon börjar en förvånad mening med "Va faaaan...". När hon ska gå på morgonen och det är lite ruggigt så säger hon "Pappa det är skitkallt!"( eftersom hon har svårt att uttala sje-ljudet så låter det som hon säger "fitkallt").

Myrorna som vaknat ur vinterdvalan (eller vad nu myror gör på vintern) tycker liksom vi att det är lämpligt att vara inomhus när det blåser och är kallt ute. I morse när hon skulle ta på sig skorna i hallen hör jag henne säga "Titta en myrj-l!".

Nu blir det operation "vårda språket" för familjen Ahlqvist-Larsson!

onsdag 5 maj 2010

Valborg 2010

Vi har haft en händelserik och härlig helg i Österbybruk och Gimo. Vi var bjudna på dop 1 maj. Lillasyster Jennys son Axel skulle döpas och vi åkte upp redan på torsdagen för att hjälpa till med förberedelserna. Själv har jag bara fragmentariska minnen från Leias dop. Jag minns bara att jag var stressad och vet inte hur det hade gått om inte Jenny kommit ner och hjälpt mig. Därför kändes det extra bra att finnas på plats i god tid för att kunna ge tillbaka lite. På Valborgsmässoafton så träffades vi allihop, jag, Peter, Leia, Pappa, Mamma, Jenny och Axel, i Gimo och förberedde dukning och mat till dopet dagen därpå. Sedan åkte vi hem till pappa och åt middag. Senare på kvällen när Mamma, Jenny och Axel åkt hem så gick jag Peter och Leia upp till Herrgårdsdammen för att titta och lyssna på Valborgsmässofirandet. I år var det nästan vindstilla och dammen låg blank vilket var väldigt effektfullt eftersom elden alltid är placerad på en flotte mitt i dammen.


När det var dags för dop dagen därpå överraskade Jenny och Martin alla gästerna med att även gifta sig! Jätteskoj! Det blev en fin och enkel vigsel- och dopceremoni. Jag hade naturligtvis inte kameran med mig. Eftersom jag skulle vara fadder så tänkte jag att jag inte skullle kunna fotografera under tiden vilkte innebär att jag inte heller har några kort på brudparet.
Bilderna nedan förmedlar "Pappakänsla" till mig. Den första är på nycklarna i den gamla chiffonjen. När jag var liten stod den i Farmor och Farfars vardagsrum och numera finns den hos Pappa.

Den andra bilden är på frökapslarna på en av Pappas Klivior. Pappa har flera gigantiska Klivior och även de kommer ursprungligen från Farmor och Farfars hem.



Nu är jag tillbaka på jobbet igen och utanför mitt fönster blommar körsbärsträden för fullt. På följande länk kan ni själva se byggnaden jag sitter i och trädgården med körsbärsträden live:
Här nedan finns även några "stillbilder"...