En kvinna sveper förbi i morgonrusningen på tågstationen och lämnar efter sig en svag doft av Nina Ricci. PANG! Så ramlar jag in i känslominnet av mormors trygga famn. Eller en annan dag när jag gick förbi ett gatukök och oset blixtsnabbt förde mig tillbaka till famors soliga kök. Jag satt uppflugen på en pall och städade kökslådan med alla småprylar i medan hon stekte fisk.
På samma sätt har ordval i en mening i samspel med en persons röst, energi och miljö öppnat dörrar till känslominnen av den mer trista sorten. Ord som eftast inte alls är negativt laddade i nutid kastar mig tillbaka till situationer av hjälplös vanmakt som barn. Hur jag sitter i skolbänken och förtvivlat försöker vara lika duktig som "alla andra" och fröken säger: "Det är bra Lotten lägg på ett kol nu". Ord sagda i all välmening men när man vet att man redan gör allt man kan så kan en sådan mening vara förödande. Det måste ju betyda att man är sämre än alla andra.
Gemensamt för dessa känslominnen är att de nästan alltid utspelar sig när jag är barn. Den första reaktionen när en dörr till ett sådant minne öppnas är alltid förvåning. Va? Var kom det minnet och den känslan ifrån?
Jag väljer att se dem som guldkorn. De positiva tar jag bara till mig och njuter. De jobbiga reflekterar jag över och tycker att det är skönt att jag idag är vuxen och inte det lilla barnet. Som vuxen kan jag kan se situationen mer objektivt ur ett helhetsperspektiv. Nu kan jag ta till mig känslan som det lilla barnet lagrade och genom att förstå skapa ett nytt mindre laddat minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar